:::Hemma hos Lorei:::

2005-09-05 - 16:17

Har glömt att lägga upp mina dagböcker.. så det blir ett par dagar på samma sida.

05-09-05

Hmm..... x:et är i stan. Trillade över honom på väg hem från jobbet i lördags natt. Han var på väg hem från Vinbäcken tillsammans med systersonen. Rejält packad var han men hoppade in i bilen och vi åkte en sväng. Oj, vad han pratade. Inte så lätt att hänga med i de svängarna.
Hur som... vad han fick fram var iaf att han saknade mig, älskar mig och har insett att han gjorde ett jävla felval när han dumpade mig för K. På den fronten verkar det inte vara så bra längre. Visserligen sa han väl ingenting rent ut förutom att han blir såå trött ibland.
Om jag inte kände honom så bra skulle jag nästan tro att var riktigt seriös! =) Ja, alltså… jag menar inte att han inte menade vad han sa. Jag VET att han älskar mig. Det har han alltid gjort, sedan högstadiet. Det är väl det som är problemet. Som han sa, jag är den som kommit honom närmast, som känner honom bäst av alla i hela världen. Det skrämmer honom, han blir livrädd. Det är oerhört skönt att stå någon så nära, men det är ju otäckt oxå. Man blir väldigt sårbar.
Nej, vad jag menade var att han verkligen vill "for life". I allt fyllesvammel så dök minsann både "präst" och "syskon" upp. Då hajjar man allt till. ;) Och visst.... jag måste erkänna att jag, på ett plan, älskar honom oxå. Det kommer jag nog alltid göra. Men jag LITAR inte på honom. Jag kommer alltid att vara rädd för att han antingen ska bli rädd igen och fly raka vägen in i armarna på någon villig tjej eller tröttna på det Svenssonliv jag trots allt lever… Dom finns det ju gott om. Han har ju inte svårt att få flickor, den pojken. MÅSTE leva, dels för dottern och dels för att må bra. En sådan osäkerhet kan jag inte leva med i ett förhållande. Det skapar bara svartsjuka, ilska, osäkerhet och missförstånd.
Dessutom, om jag nu behöver nämna det, så är jag ju tokkär i J. VI har ju oxå kommit varann nära. Viktigast av allt, honom litar jag ju på. Han tar inte enda steg han inte kan stå för. Vare sig han är nykter eller packad så säger/gör han inget han inte kan stå för, ger inga falska förhoppningar. Tar han ett steg så gör han det för att han vill och känner sig redo och fortsätter sedan på den vägen. Det tog honom nästan ett år innan han kom hem till mig, nu har det blivit ofta. Senaste månaderna har han tjatat om att han inte fixar förhållanden, nu säger han inte det längre. Mycket riktigt har han sovit hos mig, umgåtts med mig osv. Jag vet vart jag har honom helt enkelt.

Nå, jag vet ju vem jag tänker satsa på, vem jag väljer. Det bara retar mig att NU, när jag har släppt taget, när jag har gått vidare, när det är försent, DÅ kommer han och ångrar sig. Det tog mig nästan ett år att komma över den grabben och NU kommer han och säger att han valde fel. Att han gjorde ett misstag. Att han saknar mig. Förbannade karl! Det finns så mycket med honom som jag verkligen tycker om, det är inte lätt att släppa taget. Men jag vet att JAG väljer rätt. Jag vet att jag satsar på rätt pojke, rätt liv.

Det var så skönt att J kom över igår kväll. Vi hade en filmkväll i soffan med chips, pizza, saft och mys. Dottern kom hem lagom till andra filmen. Hon var trött men hade rätt kul, tror jag. Jag är förvånad över hur väl hon kommer överens med J. Han tycker visst att hon är rolig för han skrattar mest hela tiden. Otroligt vilket tålamod han har. Jag blir såå irriterad när hon babblar, ska ha chipspåsen för sig själv, största delen av soffan osv. Men har bara skrattar och retas med henne.
Dottern somnade så småningom och vi fick mysa för oss själva. ;) Efter mkt om och men lyckades jag somna i soffan också. *ler* J sov över vilket var riktigt mysigt. Tänk vad man kan sakna att sova bredvid ngn. J är dessutom underbar att sova med. Lagom kramig och snarkar inte ett dugg. =)

Nu skulle jag helst av allt vara hemma, med ett fånflin, och dagdrömma. =)

******************************

05-09-03

Listan krymper. Himla skönt!

Jobbet:

Ringa färdtjänst

Hemma:

Ringa Karnings

Känns som en lyxhelg i helgen!
Ikväll börjar jag jobba 21.30! Imorgon 20.30. Väldig skillnad mot förra helgens 16.00.
Dottern kommer att vara borta hela helgen. Ikväll ska hon till en kompis i medåker och åker med "morfar" in till stan imorgon. Då ska hon sova hos sin far. Hurra! Jag är så glad om det äntligen skulle kunna funka. Hon har inte sovit hos dem på över ett år. Dottern är ju som alla andra tonåringar, hon vill ju inte sova hos pappa. Ja, knappt hos mig heller. Kompisar är ju det enda som gäller nu. Hennes far vill inte tvinga henne att vara hos dem utan vill att hon ska bestämma själv. Vilket innebär att hon ju aldrig är där. Hon hade aldrig varit hemma heller om jag inte hade sagt att hon måste. ;) I den frågan har vi inte alls samma åsikt, fadern och jag. Jag anser att vi ska bestämma att hon ska vara där, t ex varannan helg/vecka, och så ÄR det så. Hon helt enkelt bor där då och no tjafs. Men jag respekterar vad han tycker och orkar inte bråka om det. Det har vi gjort förr och det är bara dottern som hamnar i kläm.
Vilket som, jag är glad att dottern fått sug på att vara hos far igen. Nu ska hon få eget rum där, med dator och bredband. Datorn blir nån av de gamla vi har hemma och bredband har de ju redan. Kan tänka att det kommer att locka, vi har ju inget hemma. Nu får hon dessutom eget rum i källaren med egen toa och egen ingång. Jisses... hon kommer ju säkert att vilja flytta dit istället! *ler* Det skulle kännas väldigt konstigt, men jag skulle inte sätta mig emot det. Tycker absolut att hon behöver få en bättre relation till dem. Hon utvecklas fort och de har missat mycket sista året.

J har barnhelg... attans, jag som är så vansinnigt kramig! ;)

***************************************

Tors 1 sep 05 15:15


rädslor i repris


Satt och kikade igenom gamla dagboksinlägg. Hittade ett som jag faktiskt tycker är så bra att det får gå i repris.
Då hade jag precis avslutat ett kort, men mycket hett förhållande med en person som jag alltid älskat och alltid kommer att älska. Vi har alltid att varit vänner och kommer alltid att förbli det. Räknar honom till en av mina bästa vänner numera.

Nu är jag i inledningen av ett förhållande. Ni vet.. man är betydligt mycket mer än vänner, men man vet inte riktigt om man är ihop eller inte. Ännu. Den här grabben är oxå en av mina äldsta vänner. En person som jag alltid älskat och alltid kommer att älska. =)
Då var rädslan att jag alltid skulle få leva ensam. Nu är rädslan att detta förhållande ska gå samma väg som då. Allt annat stämmer så bra.

"Tis 30 sep 03 13:52
På annan nätort pratar vi just nu om rädslor. Vad är vi egentligen rädda för?
Och likt många andra är jag rädd för vad som kan hända i livets slutskeende. Svåra plågor, att bli fullkomligt beroende av andra, ensamhet.... jo, det skrämmer. Inte ser slutvården speciellt lugnande ut i Sverige, som den e nu. En bår i ett bås med tillsynd två ggr per dygn. Typ.

Men just nu?
Just i skrivande stund?
Med mina sommarminnen färska och nyplockade, lätt sloknande och utan hopp om vidare blomning.......
Jag är väldigt rädd för att aldrig få älska och bli älskad. Att ngn ggn få känna tryggheten i att ha någon vid sin sida och känna att vi kan gå igenom allt bara vi är tillsammans. Det kan man ju visserligen inte veta, men att i alla fall ha det målet?

Alltför ofta verkar mina förhållanden hamna i ngt slags ”vi kör så länge det ryker, så länge det känns kul”. Jomenvisst... hur länge är ett förhållande kul då? Några rafflande semesterveckor?
Sen då? När jobbet, mörkret, kraven och den sura räkningen efter sommaren kommer? När det ska köras ungar och gå upp på morgonen, när tvätten ligger i drivor och snön lika så. När bilen vägrar starta på morgonen och skorna läcker och ena vanten blev kvar på bussen och DU har glömt att köpa mjölk till morgonkaffet och kaffefiltret sprack och nu är det sump över hela golvet och du vill se fotbollen fast jag vill se Förhäxad och jag vill inte titta på lilla tvn och inte du heller och du vinner alla gräl för att jag är alldeles för känslosam och kan inte du för en gångs skull köra ungarna till stallet?

Hur kul är ett förhållande då?

Men när höststormarna river så det skallrar i fönstren och jag har ont i huvudet så kommer du med tebricka när barnen har somnat, lägger filten om mina ben i soffan och en arm runt mina axlar och drar tätt intill. DÅ kommer jag ihåg hur mycket jag älskar och hur mycket jag vill kämpa för att ha dig just där. Tätt intill.


Är det inte så det ska vara?

Är det bara jag som ramlar över fel män? För gudarna ska veta att jag har ramlat över en del under årens lopp....
Eller är det en bugg i den berömda generationen?
Idag är vi så självständiga och jämställda. Den fria uppfostran fick oss att klara oss själva, ta befälet, fixa tvättmaskinen och byta proppar, ha egen ekonomi och gu nåda om du bär hem tvätten till mamma. Då är du en looser.
Vi prisar ensamhet och meditation, ensam är stark och massagestavar och mekar bilen gör jag själv och inget tjat och kan åka när jag vill och jag kan minsann ha toalocket uppfällt, skit i det du. Börjar du tjata går jag hem och är du tråkig hittar jag någon roligare. Kom inte för nära, bli inte för kär, vi tar det inte så allvarligt men sexet är bra. Vi ska vara särbos och träffas när vi vill och jag städar hos mig och du hos dig och jag vill inte ha någon mamma JAG VILL VARA KÄR! Så himlastormande pirrande förälskad som man var när man va fjorton och inga andra krav hade än han ska vara snygg och snäll och han ska kunna kyssas och vara lite farlig.
Men hörrni!!!

Vänta lite nu.
Varför då?

Hur blev vi så dåliga på att ta motgångar? Hur tror ni man ska lära sig ett helt förhållande på ett halvår? Hur länge ska vi orka leva så? Vi springer runt som sorkar med fjärrkontroll i handen och snabbspolar oss igenom tillvaron. Ett liv per halvår, är inte detta bra så fixar vi ett nytt till sommaren.

Var det det man menade med reinkarnation? "

|

Lyckan är en dröm och lidandet en verklighet.
Francois de Voltaire
::förra:: - ::nästa::